Det blev en ganska lugn kväll igår – vi var inte så många och slutade spela tidigare än vanligt. Men god stämning som alltid! Totalt fem personer med instrument, en del spelade mycket och någon spelade ganska lite. Jag hade hoppats på att någon annan skulle kunna en ny vals jag precis lärt mig, men den visade sig vara ny för de andra också.
Det händer ganska ofta att jag tar upp något som inte är en reel eller jig, kanske en vals eller ett set med polkor. Jag gillar när låtutbudet varieras lite. Därför är det också trevligt med en sång då och då, precis som det brukar bli på onsdagarna.
Valsen har jag hört förut men det var något i den som tog tag i mig igår morse. Jag konstaterade att den lät ganska enkel och det är den. Men ibland är det ju de enkla låtarna som är bäst. Så här kommer den, Bluemont Waltz, skriven av Rodney Miller. Han skrev den i A, jag har noterat den i G för det var så jag hörde den. Det går att göra rätt mycket roligt med den, både rytmiskt och melodiskt.
Det är lite sommar kvar, men semestern är slut. Som vanligt har det blivit lite mer spelat under ledigheten än annars! Jag har haft en del annat för mig också, som att bygga altan eller träna inför att springa Ultravasan om ett par veckor. Men det är helt klart lättare att hinna spela när man inte jobbar.
Spelmässigt sett blev det ungefär som det brukar bli under ledigheter. Jag försökte fräscha upp gamla låtar och lära mig några nya. Rotade lite bland etyder och gav mig på delar av Bachs verk för solofiol. Har fortfarande en dröm om att någon gång ta mig igenom ciaconnan i Dm, men alla drömmar blir ju inte verklighet…
I början av juli var vi på Torsåker Bluegrassfestival hela familjen (plus släkt). Det var 40-års-jubileum för den mysiga festivalen och stämningen var lika härlig som den brukar vara. Bästa musikaliska upplevelsen var Radim Zenkl och Ondra Kozák, som också medverkade i söndagens bluegrassgudstjänst. Jag gillar att festivalen alltid avslutas i kyrkan!
Sedan blev det äntligen av att ta kontakt med en gammal bekant från tiden på folkhögskola som numera bor i Sandviken. Vi tog en fika och pratade lite om gamla tider och vad vi gör nu. På den tiden (2004-2006!) spelade vi en hel del jazz tillsammans, så i slutet av semestern blev det ganska mycket fioljazz i lurarna och lite nötande av skalor och jazzstandards på fiolen. Det vore roligt att få till mer musik med utrymme för improvisation framöver. En irländsk session är inte riktigt rätt sammanhang.
Men förhoppningsvis ska det bli lite luckor för både jam och sessions.
Nu har sensträngarna suttit på i tio månader! Det är ganska länge till och med nuförtiden. Utan tvekan länge nog för att följa upp lite kring vad jag tycker om dem.
Jag pratade med en professionell violinist i vintras och berättade att jag hade skaffat sensträngar. Han fick något drömskt i blicken och sa suckande ”det är ju så det egentligen ska låta”. Kanske är det mer romantik än verklighet i det påståendet, men jag är beredd att hålla med. Jag upplever att jag kommer närmare tonen på något sätt, det känns liksom mer naket, ofiltrerat. Och det gillar jag. Verkligen.
All musik funkar lika bra på dem tycker jag. Det går att få en väldigt ren, mjuk och fin ton, det går att spela tyst men samtidigt fylligt och vill man få det lite skrapigt och skräpigt går det också. De svarar utan problem på irländska triplets med rätt crunch. Det känns helt enkelt som att spela fiol, bara lite mer liksom.
Dessutom har jag inte upplevt dem som extremt kinkiga. När jag spelade utomhus i mitten av december höll de inte stämningen alls, men det vet jag knappt om stålsträngar hade klarat. Syntet hade nog iaf varit nästan lika svåra i det läget. Annars har de varit ganska stabila. Och när stämskruvarna nu har vant sig vid att bli vridna på oftare så går det lätt att stämma.
Om jag var proffs skulle jag kanske resonera annorlunda. Nu är jag inte proffs och spelar sällan i situationer där allt hänger på att min fiol stämmer bra. Av de strängar jag testat är dessa mest känsliga för skillnader i temperatur och fuktighet – absolut. Men de är verkligen inte för känsliga för mig. Det jag vinner i känsla och ton kompenserar mer än väl för den känsligheten.
A-strängen som är olindad såg väldigt torr ut för ett tag sedan, men då strök jag på lite lite olivolja och sedan dess verkar den må bra.
Nu har fiolen blivit liggande en del under de här tio månaderna, men periodvis har det ändå blivit en del spelande. Än så länge verkar det finnas liv kvar i strängarna. De kostade ungefär som syntetsträngar, så det är bra valuta för pengarna tycker jag.
Jag fortsätter spela på dessa tills de känns slut, men det kan mycket väl bli ett likadant set igen sen. Jag ska nog undersöka om det går att få e-strängen med ögla, för jag är inte så sugen på att byta finstämmaren till en som funkar med kula. Å andra sidan är e-strängen från Hill som jag använder nu väldigt trevlig, så jag kanske helt enkelt fortsätter köpa den som komplement.
Ikväll blev det session igen! Vi var inte många, totalt fyra personer. Men det blev en himla härlig kväll! Roliga låtar och bra snack. Några låtar blev det repris på, men inte gör det något när man har trevligt. Det var länge sedan sist och det dröjer minst en månad till nästa gång, så jag är glad att jag tog mig dit ikväll.
Under sommaren verkar det vara lugnare med folk som spelar, åtminstone på dessa onsdagkvällar. Inte så att det har varit trångt annars, det brukar vara ganska lagom med folk. Men det blir en lite annan grej när man bara är fyra. Lite mer utrymme att leka också, vilket inte är fel.
Hur blev det på tågresan då? Jo, fiolen fick komma med. Det blev ingen session, men jag spelade ändå på den flera gånger. Några gånger bara för mig själv, men i Montélimar satt jag i parken och där kom det några barn som dansade och tyckte att det var très bien musique.
Fiolen har inte kommit fram så mycket på ett tag nu. Dels har det varit mycket jobb, dels har jag varit mer sugen på att spela elgitarr. Det går lite i perioder.
Snart har jag ett par tidiga semesterveckor, vi (familjen) ska ut och åka tåg i Europa. Kanske får fiolen komma med då. Man vet ju aldrig när man ramlar över en session! Eller bara hittar tillfälle för en spelstund någonstans.
För 15 år sedan var vi med folkdansföreningen till Grekland. Frun som dansare, jag som spelman. En härlig resa på många sätt, ganska intensiv. Jag kommer ihåg att jag en av de sista dagarna ville ha lite paus, mest från folk, så jag tog fiolen och promenerade en bit bort från hotellet längs vattnet. Hittade något att sitta på (tror det var en sten, men det kan ha varit en bänk) och spelade några låtar för mig själv. Plockade med mig en liten ihålig sten från stranden som ända sedan dess har legat i fiollådan.
Jag ska nog ta fram fiolen idag. Kanske gå ut och sätta mig på en bänk någonstans. Tyvärr har vi inget vatten att titta ut över i närheten, men det kan gå bra med en park också.
I helgen firade vi dansvänner som fyllt 50. Det var roligt, mycket folk som vi inte har träffat på flera år. Spela till dans var det också fint att göra, för det var verkligen inte igår jag gjorde så det. Spelmännen hade jag inte heller träffat på länge. Det blev ett kärt återseende och vi hjälpte varandra att komma ihåg låtar vi hade gemensamt. Några upprepningar blev det, men vad gör det när man bara spelar för att det är kul?
Dottern var lite extra trött efter en förkylning i veckan, så vi stannade inte jättesent. Nästa gång kanske det kan bli lite längre, med mer spel. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till den gången…
Skriver kort på pendeltåget mot Uppsala efter en kväll på O’Connell’s. Jag gillar verkligen stämningen där, det är ett fint gäng. Vi var inte så många den här gången och det var den vanliga samlingen stränginstrument. Någon var ny och hade med sig ett nothäfte. Jag tyckte det var fint att hon ändå fick en plats och det kändes som att nästan alla försökte se till att hon hängde med genom att t ex då och då hålla ned tempot. Andra låtar gick desto fortare, jag tror vi slogs något slags fartrekord på Mason’s apron. Eller kanske överskred någon hastighetsgräns. Men ibland är det ju kul att spela fort också.
Det var relativt få sånger den här onsdagen. Kanske beroende på musikerna, jag tror också att det hänger en hel del på vilka andra människor som är där. Blir det superrespons och folk sjunger med vill man kanske köra fler sånger. Ikväll var det lite sporadiskt handklapp här och där, långt ifrån skråligt.
Visst är det härligt när en session, musikaliskt sett, är så där magiskt bra. Men det är också härligt när en session är skönt häng tillsammans med andra som gillar musiken och det har onsdagskvällarna på O’Connell’s varit varje gång hittills. För mig, som känner mig ganska rostig men älskar att spela, passar det väldigt bra.
…att fiolen alltid borde vara med, eller åtminstone lättillgänglig.
Förra veckan var jag med jobbet i London några dagar. Fullspäckat schema, jag stannade också en extra natt själv. Funderade på att ta med något instrument – kanske fiolen, kanske mandolinen (som ju är lite enklare att kompa med, hade t ex varit trevligt när vi sjöng lovsång tillsammans) – men alla instrument fick stanna hemma. Jag hade kollat lite efter sessions på torsdagkvällar (bl a på thesession) och visst fanns det några, men alla jag hittade var ganska långt från där jag bodde.
På en morgonlöprunda hade jag dock passerat en irländsk pub bara några kvarter ”hemifrån” och på den lediga torsdagkvällen tog jag mig dit. Mest för att ta en Guinness som efterrätt. De kunde verkligen sin Guinness, den var så där magisk bra så man tänker att man nästan aldrig mer behöver dricka en till.
Sedan, när ölen nästan var slut, kom det in en snubbe med en banjo över axeln. Strax dök det också upp en gitarr och en bodhran. Såklart skulle det bli session där, på den supermysiga puben med löjligt bra Guinness, tre kvarter från vandrarhemmet där jag bodde. Där satt jag, ungefär 2000 kilometer från min fiol (enligt Google maps).
Oh, well. Jag skrålade med i ett par sånger och lovade de tre herrarna (och mig själv) att nästa gång ska fiolen vara med.
Igår spelade Lena Jonsson Trio på Katalins jazzbar. Jag köpte biljetter till hela familjen, utan att egentligen ha hört dem tidigare. Har ju haft ganska dålig koll på folkmusikvärlden ett tag, Lena har jag nog hört vid några tillfällen men det var ganska länge sedan. Men konsert är ju roligt och det kunde vara en kul sportlovsaktivitet tänkte jag.
Det var otroligt bra! Ruskigt svängigt, tajt och samtidigt spännande. Härlig variation på låtarna med en del stillsamma bitar, svängiga 16-delspolskor och några låtar som drog åt ett amerikanskt bluegrass-hållet. Inte konstigt eftersom Lena varit en hel del i USA. Fiolspelet var otroligt, varenda ton satt där den skulle och det märks att hon har en väldigt stor bredd att ösa ur. Allt ifrån bluesiga riff med rejält skrap (något positivt) till mjuka lena (ha ha) klanger. Samtidigt var det ett riktigt triospel, gitarren och basen var inte bara stöd utan fick eget utrymme.
Svårt att välja ut någon favoritlåt – kanske pga att alla var nya för mig. Jag köpte två av deras skivor på vinyl, så jag ser fram emot att lyssna mer. På skivorna får man förstås inte höra mellansnacket, t ex om hur videon till Ispolskan delvis spelades in med telefon på en is som var allt annat än säker.
Det blev session igår ändå. Jag hade grejer på jobbet fram till kl 18 och även om jag då var rätt trött tänkte jag att jag nog skulle ångra mig om jag inte passade på. Helt rätt beslut! Ovanligt många fioler (fem st) och några nya personer (iaf för mig). Vi hade också ett par internationella gäster, en belgare som just nu studerar svensk folkmusik i Malung och en fransman som var i Sverige för att hälsa på honom.
Som vanligt blev det en del låtar jag kan och en hel del nya. Men det är ju så det ska vara, det är en del av dynamiken i en session. På vissa låtar spelar några, på andra låtar spelar alla. Jag borde nog ändå fortsätta fräscha upp låtar och tänka ut lite sets, så att jag har mer att starta.
Men det blev inte bara session igår, det blev också konsert ikväll. Den ska jag skriva något om imorgon.
