Semestertid brukar bli fioltid och lite så har det varit i år också. Jag har i alla fall spelat mer än på ganska länge. Missade tyvärr årets bluegrassfestival i Torsåker eftersom vi hade åkt iväg längre norrut när den var. Ett av vandrarhemmen vi bodde på hade otroligt härlig akustik i köket. Vi hade turen att vara ensamma där ett par dagar så då blev det ganska mycket spelat.
Det har också blivit en del tid i vår egen stuga förstås. Där kan jag ibland spela mycket, men det beror samtidigt lite på vad resten av familjen vill göra. När någon vill ta det lugnt och läsa i fred är det inte så populärt att pappa väsnas. Huvudsakligen har jag dammat av gamla låtar och försökt fräscha upp tekniken. Då blir det inte alltid så kul att lyssna på.
I mars fräschade jag upp fiolen och sedan blev det ganska mycket spelat en tid. Mer spelat än bloggat iaf, det är ju egentligen bra. Spelet är viktigare än bloggen. Men visst borde jag kanske försöka åstadkomma lite mer här om det ska vara idé att ha den.
I maj har det mest blivit elgitarr, dels för att jag ska vara med och spela i lovsångsteamet på EFS stora årsmöteskonferens nästa helg. Då blir det kanske lite fiol men huvudsakligen elgitarr. Det hör inte alls till mitt uppdrag egentligen, men jag är väldigt glad över att få vara i ett sammanhang där man vill ta vara på människors gåvor. Så i år får jag bland annat vara med och spela i bandet.
Förutom elbas har jag spelat akustiska instrument hela livet, också gitarrerna har varit akustiska. Visst har jag spelat lite elgitarr ibland, men aldrig haft någon egen eller spelat mycket. Men för några år sedan köpte jag en. Det har varit en ganska spännande upptäcksfärd, för elektriska instrument är mycket mer än själva instrumentet. Även om man inte använder några effekter så är ljudet resultatet av en samverkan mellan instrumentet och förstärkaren.
Det är en ganska stor skillnad jämfört med akustiska instrument. Även om man förstärker ett akustiskt instrument, för då är ju poängen att man vill förstärka tonen från det akustiska instrumentet, ofta så neutralt som möjligt. Men tonen i ett elektriskt instrument hänger mycket mer ihop med förstärkaren. När man börjar blanda in effekter kompliceras ekosystemet ännu mer, men allt hänger liksom ändå ihop. Jag har på något sätt vetat om det tidigare men jag har reflekterat mer över det sedan jag började spela elgitarr. Kanske mest sedan jag började bygga effektpedaler och även byggde en egen förstärkare.
Att bygga själv är roligt och det är mycket enklare att bygga gitarrpedaler än fioler.
Det blev session i onsdags! För första gången på rätt länge kom jag i tid, till och med strax före sju. Men jag var ganska seg så jag åkte hem rätt tidigt. Det tar ett tag att komma hem till Uppsala från Gamla stan.
Vi var ett ganska litet gäng, de gamla vanliga plus en flöjtist som jag inte träffat tidigare.
Jag börjar vänja mig vid syntetsträngarna nu, kanske har de blivit lite ”rundare” i tonen när de suttit på ett tag. Eller så är det bara en vanesak. I onsdags saknade jag i alla fall inte sensträngarna lika mycket som sist.
Det blev faktiskt session förra veckan! Jag har haft mycket jobb som krockat, hade också ett ganska sent möte på onsdagen men jag tog med fiolen för säkerhets skull. Det var bra, för jag kunde ta mig till Gamla stan så att jag dök upp runt kvart över åtta om jag minns rätt. Härlig avslutning på en lång arbetsdag!
Folket var det vanliga, ganska många när jag kom men flera åkte hem rätt tidigt. Hoppas att det inte berodde på att jag kom… 😛
Vet inte riktigt vad jag tycker om nya strängarna än. De är stabila i stämningen och roliga att spela snabbt på, men jag saknar djupet i sensträngar. Det är verkligen skillnad.
Fiolen fick sig nyligen en uppfräschning hos Tommy i Gamla Uppsala. Jag har haft den i snart 17 år och det börjar märkas – på en del ställen var lacken helt bortnött. Greppbrädan blev också tillfixad så nu är den som ny igen!
Här, där handen ofta ligger mot kroppen på fiolen, var lacken helt bortnött.
Vid senaste strängbytet blev det också så att jag inte satte på sensträngar. Nu har jag spelat på Lenzner supersolo ett tag och de har varit fantastiska – ännu bättre med e-sträng från Hill tycker jag nog, men skillnaden är marginell. Fylliga, otrolig ton (oavsett om man spelar starkt eller svagt) och de har rätt mycket ”bett” om man vill. De har också hållt stämningen mycket bättre än jag trodde att de skulle göra.
Dock är de ganska ”mjuka” och därmed lite långsamma i starten. Det innebär att det är rätt krävande att spela snabbt (och samtidigt klart och tydligt) på dem. Tidigare har jag spelat mycket på Obligato, som också är ganska ”low tension”, så det är på sätt och vis något jag är van vid. Samtidigt kände jag mig lite sugen på att testa något annat, kanske dels för att det är kul att prova men också för att se om jag kunde hitta något med lite mer ”crunch” som ju behövs för irländsk musik. ”Crunch” och ”bett” är nära varandra, men inte riktigt samma sak.
Därför fick det bli ett set Larsen Il Cannone som nu har suttit på några veckor. De har inte samma komplexitet som sensträngarna, de har inte samma fylliga ton eller dynamik. Men de har ”crunch”! Och de svarar väldigt snabbt, så det är roligt att spela snabba låtar på dem. Å ena sidan hörs allt (även fel toner) men de är samtidigt mer lättspelade än sensträngarna.
Egentligen kanske det passar mig bättre som livet ser ut just nu. Jag spelar inte i närheten av så mycket som jag skulle vilja, så det viktigaste för mig när det faktiskt blir av är att ha roligt. Det skulle vara kul att öva mera, utvecklas och bli bättre, men just nu har jag inte riktigt tiden eller energin för det. När jag nystartade bloggen här tänkte jag att jag kanske skulle ha det, men så har det inte blivit.
Förra veckan hade jag ett sent möte inbokat på onsdagen, trodde inte att jag skulle hinna till session men jag tog med fiolen för säkerhets skull. Jag skulle ju ändå bli kvar i Stockholm länge. Klockan hann bli halv tio innan jag dök in på O’Connell’s, då var gänget mitt i Mason’s Apron så jag kastade av mig jackan, slet upp fiolen och spelade med. D-strängen hade lossnat helt i kylan, men A och e stämde helt OK.
Det var en väldigt lugn onsdag, ganska få musikanter och väldigt lite folk i puben. Men trevligt hade vi och jag hann med rätt många låtar innan det var dags att bege sig hemåt. Helt klart värt att ta med fiolen!
Förra veckan upptäckte jag också ett väldigt bra tillägg till Google Chrome – Transpose. Med det kan man inte bara ändra hastighet på en YouTube-video utan även ändra tonhöjd (om man vill spela i annan tonart eller bara vill justera stämningen något). Man kan också loopa en del av videon, väldigt användbart för att ta ut låtar! Jag har bara testat det på YouTube, men det funkar nog på andra videosidor också.
I somras läste jag om ett boktips, som jag nu vill föra vidare till dig. Det gällde boken The Simplicity of Playing the Violin av Herbert Whone. Jag hade aldrig hört talas om honom, men upptäckte en riktig allkonstnär som inte bara sysslat med musik utan också foto, teckning och målning. Trots ganska stor framgång som musiker valde han att ”backa” från den karriären och i stället ägna sig åt undervisning, något som ledde till att han skrev boken och en uppföljare The Integrated Violinist. Jag letade rätt på båda böckerna via nätet, läste dem ganska fort och håller nu på att läsa dem igen, lite långsammare.
Grundprincipen finns i titeln – simplicity. Whone menar att fiolspel i grunden är enkelt, vilket inte innebär att det nödvändigtvis är lätt. Men det finns några få enkla principer som styr hur bra det går, skulle man kunna säga. Han gör en del filosofiska utläggningar, en del svävar iväg ganska långt och blir nästan lite new age. Jag är tveksam till en del sådana utsvävningar, men tycker samtidigt inte att det på något sätt ogiltigförklarar hans grundresonemang. Boken bygger inte bara på idéer utan också på stor erfarenhet av både spel och undervisning.
Båda böckerna är läsvärda tycker jag, de är ganska korta och enkla (passande nog). Jag tycker också att det är väldigt uppmuntrande läsning!
Det blev session i onsdags ändå! Hade en lång dag inplanerad så det var lika bra att ta med fiolen. Det var ungefär som det brukar vara på onsdagarna, med Barney Pilgrims som kärna och några blandade andra musiker. Väldigt roligt, det var ju länge sedan nu men många låtar satt kvar i fingrarna. En låt som inte riktigt gjorde det var Maggie’s Pancakes, som jag trodde att jag hade lärt mig men när man inte spelat en ny låt på flera månader så har den en tendens att försvinna ur minnet. Lustigt det där, vi spelade några andra låtar som jag nog inte har spelat på flera år, de gick hur bra som helst att spela med i.
Maggie’s Pancakes är en ganska kul låt, med rolig rytmförskjutning i första reprisen. Jag kan inte lova att det här är exakt som den brukar spelas på onsdagarna, men versionen är nära nog.
Handleden har blivit bättre och nu kan jag spela igen! Det har varit en väldigt intensiv period på jobbet så jag har haft svårt att hitta tiden, och när tiden har funnits har jag mest valt att spela på gitarren. Men igår var det jullekstuga med Philochoros och fiolen var med. Det har varit ett generationsskifte bland spelmännen, så nu är det massa låtar jag inte kan, men jag kunde ändå vara med och spela på åttamannaengel och långdans från Sollerön.
Det har inte blivit någon mer session sedan augusti och lär inte bli det förrän tidigast januari. Men jag ska vara ganska mycket ledig över jul och förhoppningsvis blir det en hel del fiolspel då. Trots att det blivit ganska mycket gitarr ett tag nu så är fiolen fortfarande det instrument som känns ”närmast” när jag spelar.
Två låtar kunde jag spela igår, sedan fick jag ont i handleden. Inte bra detta. Läkaren som tittade på den förra fredagen gav mig ett handledsstöd som jag ska försöka använda så mycket som möjligt. Blir det värre ska jag höra av mig igen, men hon sa att det kan ta uppåt ett år innan ganglion försvinner av sig själv. Jag tror inte att jag står ut ett år utan att kunna spela!
