Det blev faktiskt session förra veckan! Jag har haft mycket jobb som krockat, hade också ett ganska sent möte på onsdagen men jag tog med fiolen för säkerhets skull. Det var bra, för jag kunde ta mig till Gamla stan så att jag dök upp runt kvart över åtta om jag minns rätt. Härlig avslutning på en lång arbetsdag!
Folket var det vanliga, ganska många när jag kom men flera åkte hem rätt tidigt. Hoppas att det inte berodde på att jag kom… 😛
Vet inte riktigt vad jag tycker om nya strängarna än. De är stabila i stämningen och roliga att spela snabbt på, men jag saknar djupet i sensträngar. Det är verkligen skillnad.
Fiolen fick sig nyligen en uppfräschning hos Tommy i Gamla Uppsala. Jag har haft den i snart 17 år och det börjar märkas – på en del ställen var lacken helt bortnött. Greppbrädan blev också tillfixad så nu är den som ny igen!
Här, där handen ofta ligger mot kroppen på fiolen, var lacken helt bortnött.
Vid senaste strängbytet blev det också så att jag inte satte på sensträngar. Nu har jag spelat på Lenzner supersolo ett tag och de har varit fantastiska – ännu bättre med e-sträng från Hill tycker jag nog, men skillnaden är marginell. Fylliga, otrolig ton (oavsett om man spelar starkt eller svagt) och de har rätt mycket ”bett” om man vill. De har också hållt stämningen mycket bättre än jag trodde att de skulle göra.
Dock är de ganska ”mjuka” och därmed lite långsamma i starten. Det innebär att det är rätt krävande att spela snabbt (och samtidigt klart och tydligt) på dem. Tidigare har jag spelat mycket på Obligato, som också är ganska ”low tension”, så det är på sätt och vis något jag är van vid. Samtidigt kände jag mig lite sugen på att testa något annat, kanske dels för att det är kul att prova men också för att se om jag kunde hitta något med lite mer ”crunch” som ju behövs för irländsk musik. ”Crunch” och ”bett” är nära varandra, men inte riktigt samma sak.
Därför fick det bli ett set Larsen Il Cannone som nu har suttit på några veckor. De har inte samma komplexitet som sensträngarna, de har inte samma fylliga ton eller dynamik. Men de har ”crunch”! Och de svarar väldigt snabbt, så det är roligt att spela snabba låtar på dem. Å ena sidan hörs allt (även fel toner) men de är samtidigt mer lättspelade än sensträngarna.
Egentligen kanske det passar mig bättre som livet ser ut just nu. Jag spelar inte i närheten av så mycket som jag skulle vilja, så det viktigaste för mig när det faktiskt blir av är att ha roligt. Det skulle vara kul att öva mera, utvecklas och bli bättre, men just nu har jag inte riktigt tiden eller energin för det. När jag nystartade bloggen här tänkte jag att jag kanske skulle ha det, men så har det inte blivit.
Förra veckan hade jag ett sent möte inbokat på onsdagen, trodde inte att jag skulle hinna till session men jag tog med fiolen för säkerhets skull. Jag skulle ju ändå bli kvar i Stockholm länge. Klockan hann bli halv tio innan jag dök in på O’Connell’s, då var gänget mitt i Mason’s Apron så jag kastade av mig jackan, slet upp fiolen och spelade med. D-strängen hade lossnat helt i kylan, men A och e stämde helt OK.
Det var en väldigt lugn onsdag, ganska få musikanter och väldigt lite folk i puben. Men trevligt hade vi och jag hann med rätt många låtar innan det var dags att bege sig hemåt. Helt klart värt att ta med fiolen!
Förra veckan upptäckte jag också ett väldigt bra tillägg till Google Chrome – Transpose. Med det kan man inte bara ändra hastighet på en YouTube-video utan även ändra tonhöjd (om man vill spela i annan tonart eller bara vill justera stämningen något). Man kan också loopa en del av videon, väldigt användbart för att ta ut låtar! Jag har bara testat det på YouTube, men det funkar nog på andra videosidor också.
I somras läste jag om ett boktips, som jag nu vill föra vidare till dig. Det gällde boken The Simplicity of Playing the Violin av Herbert Whone. Jag hade aldrig hört talas om honom, men upptäckte en riktig allkonstnär som inte bara sysslat med musik utan också foto, teckning och målning. Trots ganska stor framgång som musiker valde han att ”backa” från den karriären och i stället ägna sig åt undervisning, något som ledde till att han skrev boken och en uppföljare The Integrated Violinist. Jag letade rätt på båda böckerna via nätet, läste dem ganska fort och håller nu på att läsa dem igen, lite långsammare.
Grundprincipen finns i titeln – simplicity. Whone menar att fiolspel i grunden är enkelt, vilket inte innebär att det nödvändigtvis är lätt. Men det finns några få enkla principer som styr hur bra det går, skulle man kunna säga. Han gör en del filosofiska utläggningar, en del svävar iväg ganska långt och blir nästan lite new age. Jag är tveksam till en del sådana utsvävningar, men tycker samtidigt inte att det på något sätt ogiltigförklarar hans grundresonemang. Boken bygger inte bara på idéer utan också på stor erfarenhet av både spel och undervisning.
Båda böckerna är läsvärda tycker jag, de är ganska korta och enkla (passande nog). Jag tycker också att det är väldigt uppmuntrande läsning!
Det blev session i onsdags ändå! Hade en lång dag inplanerad så det var lika bra att ta med fiolen. Det var ungefär som det brukar vara på onsdagarna, med Barney Pilgrims som kärna och några blandade andra musiker. Väldigt roligt, det var ju länge sedan nu men många låtar satt kvar i fingrarna. En låt som inte riktigt gjorde det var Maggie’s Pancakes, som jag trodde att jag hade lärt mig men när man inte spelat en ny låt på flera månader så har den en tendens att försvinna ur minnet. Lustigt det där, vi spelade några andra låtar som jag nog inte har spelat på flera år, de gick hur bra som helst att spela med i.
Maggie’s Pancakes är en ganska kul låt, med rolig rytmförskjutning i första reprisen. Jag kan inte lova att det här är exakt som den brukar spelas på onsdagarna, men versionen är nära nog.
Handleden har blivit bättre och nu kan jag spela igen! Det har varit en väldigt intensiv period på jobbet så jag har haft svårt att hitta tiden, och när tiden har funnits har jag mest valt att spela på gitarren. Men igår var det jullekstuga med Philochoros och fiolen var med. Det har varit ett generationsskifte bland spelmännen, så nu är det massa låtar jag inte kan, men jag kunde ändå vara med och spela på åttamannaengel och långdans från Sollerön.
Det har inte blivit någon mer session sedan augusti och lär inte bli det förrän tidigast januari. Men jag ska vara ganska mycket ledig över jul och förhoppningsvis blir det en hel del fiolspel då. Trots att det blivit ganska mycket gitarr ett tag nu så är fiolen fortfarande det instrument som känns ”närmast” när jag spelar.
Två låtar kunde jag spela igår, sedan fick jag ont i handleden. Inte bra detta. Läkaren som tittade på den förra fredagen gav mig ett handledsstöd som jag ska försöka använda så mycket som möjligt. Blir det värre ska jag höra av mig igen, men hon sa att det kan ta uppåt ett år innan ganglion försvinner av sig själv. Jag tror inte att jag står ut ett år utan att kunna spela!
Det har inte blivit mycket tid med fiolen under hösten. Dels för att jag haft mycket med jobbet och svårt att hitta tid, men också för att jag har lite strul med vänster handled. Sedan i somras har jag en knöl, troligtvis sk ganglion, där och ibland gör det ganska ont. Tyvärr verkar det bli sämre av att spela.
Men på fredag ska jag få handleden kollad, förhoppningsvis kan jag få hjälp som gör att jag snart kan spela utan att få ont!
Det blev en ganska lugn kväll igår – vi var inte så många och slutade spela tidigare än vanligt. Men god stämning som alltid! Totalt fem personer med instrument, en del spelade mycket och någon spelade ganska lite. Jag hade hoppats på att någon annan skulle kunna en ny vals jag precis lärt mig, men den visade sig vara ny för de andra också.
Det händer ganska ofta att jag tar upp något som inte är en reel eller jig, kanske en vals eller ett set med polkor. Jag gillar när låtutbudet varieras lite. Därför är det också trevligt med en sång då och då, precis som det brukar bli på onsdagarna.
Valsen har jag hört förut men det var något i den som tog tag i mig igår morse. Jag konstaterade att den lät ganska enkel och det är den. Men ibland är det ju de enkla låtarna som är bäst. Så här kommer den, Bluemont Waltz, skriven av Rodney Miller. Han skrev den i A, jag har noterat den i G för det var så jag hörde den. Det går att göra rätt mycket roligt med den, både rytmiskt och melodiskt.
Det är lite sommar kvar, men semestern är slut. Som vanligt har det blivit lite mer spelat under ledigheten än annars! Jag har haft en del annat för mig också, som att bygga altan eller träna inför att springa Ultravasan om ett par veckor. Men det är helt klart lättare att hinna spela när man inte jobbar.
Spelmässigt sett blev det ungefär som det brukar bli under ledigheter. Jag försökte fräscha upp gamla låtar och lära mig några nya. Rotade lite bland etyder och gav mig på delar av Bachs verk för solofiol. Har fortfarande en dröm om att någon gång ta mig igenom ciaconnan i Dm, men alla drömmar blir ju inte verklighet…
I början av juli var vi på Torsåker Bluegrassfestival hela familjen (plus släkt). Det var 40-års-jubileum för den mysiga festivalen och stämningen var lika härlig som den brukar vara. Bästa musikaliska upplevelsen var Radim Zenkl och Ondra Kozák, som också medverkade i söndagens bluegrassgudstjänst. Jag gillar att festivalen alltid avslutas i kyrkan!
Sedan blev det äntligen av att ta kontakt med en gammal bekant från tiden på folkhögskola som numera bor i Sandviken. Vi tog en fika och pratade lite om gamla tider och vad vi gör nu. På den tiden (2004-2006!) spelade vi en hel del jazz tillsammans, så i slutet av semestern blev det ganska mycket fioljazz i lurarna och lite nötande av skalor och jazzstandards på fiolen. Det vore roligt att få till mer musik med utrymme för improvisation framöver. En irländsk session är inte riktigt rätt sammanhang.
Men förhoppningsvis ska det bli lite luckor för både jam och sessions.
