A shortcut to violin technique – så beskrivs fiolboken jag lånade på biblioteket häromveckan. Men finns det verkligen genvägar? Ricci menar att han upptäckt den ”gamla” tekniken som bl a Paganini använde. Huruvida det är sant eller inte låter jag vara osagt, men vissa saker stämmer nog. T ex hade inte Paganini axel- eller hakstöd, för de var inte uppfunna än.
Nyckeln är (enligt Ricci) ett slags ”lägeslöst” spelande, där handen liksom kryper runt snarare än hoppar mellan olika lägen. Med en grundhållning som är närmare kroppen, både den egna och fiolens, kan man komma åt flera lägen genom att sträcka handen framåt eller bakåt. Behöver man flytta så gör man det så lite som möjligt i taget, helst med samma finger. I en skala flyttar man fingret vid halva tonsteg. Om man t ex ska spela en skala i Eb-dur så blir fingersättningen för första oktaven 1-2-3-3-4-1-2-2.
En av de viktigaste och mest grundläggande övningarna för detta är enfingers-skalor, alltså att spela en hel skala med bara ett finger i taget. Lyssnandet blir också superviktigt, man kan gärna använda en bordunton för att kolla intonationen.
Jag vet inte om det är en shortcut, men jag tycker det har hjälpt att tänka annorlunda och göra en del av övningarna. Det har absolut gett mig lite mer självförtroende i andra lägen än första. Så jag ser fram emot att fortsätta nöta en del av dem!