Idag hade jag fiolen med till jobbet och fick vara med att spela i ett bön- och lovsångspass. När jag började intressera mig för kristen tro (länge sedan nu) fick jag vara med och spela i Taizégudstjänsterna där jag bodde då. Det var superfint, jag hade ingen koll på tro, kyrka eller gudstjänst men ändå fick jag utrymme att bidra med det jag hade (fiolspel med en hel del improvisation). Jag minns att prästen efter första tillfället sa ungefär ”musiken kan också vara en bön”.
För mig är det verkligen så, även om jag ofta ber med ord. Sjungna böner i gudstjänstens liturgi (eller tidegärden) kombinerar ord och toner, men ibland kan bara toner också vara en bön. En improviserad fiolstämma kan nästan bli mer innerlig bön för mig, som ibland kan fastna i att hitta rätt ord. Även om jag är en ganska van bedjare nuförtiden.
Orden var ganska få idag, i stället fick tonerna bära min bön. Då saknade jag sensträngarna. Il Cannone från Larsen som jag haft på ett tag nu är kanonsträngar för att spela irländskt! De har fyllig klang, men samtidigt bra bett och ”crunch”, de är roliga att spela snabbt på. Men sensträngarna har något extra, det går inte att komma ifrån.
Som tur var hade jag kvar mina gamla Supersolo (Lenzner, men jag använder en e-sträng från Hill) i fiollådan, så senare på dagen satte jag faktiskt på dem igen. De är inte jättefräscha och lät först lite trötta, men jag spelade några låtar på dem och ganska snart var det där igen, det där lilla extra. Så de får sitta på ett tag till!