Fiolen fick sig nyligen en uppfräschning hos Tommy i Gamla Uppsala. Jag har haft den i snart 17 år och det börjar märkas – på en del ställen var lacken helt bortnött. Greppbrädan blev också tillfixad så nu är den som ny igen!
Vid senaste strängbytet blev det också så att jag inte satte på sensträngar. Nu har jag spelat på Lenzner supersolo ett tag och de har varit fantastiska – ännu bättre med e-sträng från Hill tycker jag nog, men skillnaden är marginell. Fylliga, otrolig ton (oavsett om man spelar starkt eller svagt) och de har rätt mycket ”bett” om man vill. De har också hållt stämningen mycket bättre än jag trodde att de skulle göra.
Dock är de ganska ”mjuka” och därmed lite långsamma i starten. Det innebär att det är rätt krävande att spela snabbt (och samtidigt klart och tydligt) på dem. Tidigare har jag spelat mycket på Obligato, som också är ganska ”low tension”, så det är på sätt och vis något jag är van vid. Samtidigt kände jag mig lite sugen på att testa något annat, kanske dels för att det är kul att prova men också för att se om jag kunde hitta något med lite mer ”crunch” som ju behövs för irländsk musik. ”Crunch” och ”bett” är nära varandra, men inte riktigt samma sak.
Därför fick det bli ett set Larsen Il Cannone som nu har suttit på några veckor. De har inte samma komplexitet som sensträngarna, de har inte samma fylliga ton eller dynamik. Men de har ”crunch”! Och de svarar väldigt snabbt, så det är roligt att spela snabba låtar på dem. Å ena sidan hörs allt (även fel toner) men de är samtidigt mer lättspelade än sensträngarna.
Egentligen kanske det passar mig bättre som livet ser ut just nu. Jag spelar inte i närheten av så mycket som jag skulle vilja, så det viktigaste för mig när det faktiskt blir av är att ha roligt. Det skulle vara kul att öva mera, utvecklas och bli bättre, men just nu har jag inte riktigt tiden eller energin för det. När jag nystartade bloggen här tänkte jag att jag kanske skulle ha det, men så har det inte blivit.