I somras läste jag om ett boktips, som jag nu vill föra vidare till dig. Det gällde boken The Simplicity of Playing the Violin av Herbert Whone. Jag hade aldrig hört talas om honom, men upptäckte en riktig allkonstnär som inte bara sysslat med musik utan också foto, teckning och målning. Trots ganska stor framgång som musiker valde han att ”backa” från den karriären och i stället ägna sig åt undervisning, något som ledde till att han skrev boken och en uppföljare The Integrated Violinist. Jag letade rätt på båda böckerna via nätet, läste dem ganska fort och håller nu på att läsa dem igen, lite långsammare.
Grundprincipen finns i titeln – simplicity. Whone menar att fiolspel i grunden är enkelt, vilket inte innebär att det nödvändigtvis är lätt. Men det finns några få enkla principer som styr hur bra det går, skulle man kunna säga. Han gör en del filosofiska utläggningar, en del svävar iväg ganska långt och blir nästan lite new age. Jag är tveksam till en del sådana utsvävningar, men tycker samtidigt inte att det på något sätt ogiltigförklarar hans grundresonemang. Boken bygger inte bara på idéer utan också på stor erfarenhet av både spel och undervisning.
Båda böckerna är läsvärda tycker jag, de är ganska korta och enkla (passande nog). Jag tycker också att det är väldigt uppmuntrande läsning!