En metronom är något varje musiker inte bara borde ha utan också använda. En del har massor av häftiga funktioner, men man kommer långt med en enkel modell, som den på bilden (en Wittner QM2). För att välja tempo vrider man på den stora ratten, på sidan sitter ett skjutreglage där man kan välja bara blink eller blink och klick (eller stänga av den förstås). Det är egentligen allt man behöver!
Blinket är bonus, men faktiskt ganska bra. Även om den här låter hyfsat mycket kan den ibland vara svår att höra när man drar på för fullt med stråken. Då kan det vara bra att få en liten visuell indikering också.
Jag önskar att jag kunde säga att den är välanvänd, faktum är att jag inte har haft den särskilt länge. Det är också den första ”riktiga” metronomen jag har själv. Tidigare har jag använt diverse metronom-appar, eller metronomer som stått i övningsrum.
Sedan har jag, om sanningen ska fram, inte varit superflitig med att använda metronom när jag övat. Periodvis absolut. Huvudsakligen inte. Men det är ingen idé att gräma sig över det!
När jag använder den är det mest för att hålla ner tempot på låtar. För att spela dem mer noggrant och medvetet, kanske hitta nya variationer. På sista tiden har jag försökt göra det på ”jazz-vis”, dvs jag sätter den till halva tempot och försöker spela så att klicket hamnar off-beat, på 2an och 4an. Tanken är att försöka behandla metronomen mer som en medmusikant än som en tempo-polis. Det är ganska svårt! Men när jag lyckas kan det bli skönt sväng i låtarna.
Sedan gäller det förstås att försöka behålla svänget utan metronom. Och att kunna känna tempot i kroppen så att man kan hålla det stadigt. Jag tror att jag har några olika tempon som jag kan hålla väldigt bra, kanske en effekt av att ha spelat ganska mycket till dans. Men jag vet att andra tempon har en tendens att glida iväg, oftast uppåt. Så visst finns det anledning att öva mer med metronomen. Tur att jag nu har en nätt, enkel och bra metronom i fiollådan!