spelafela

Jag har haft en lång och skön ledighet över jul och nyår. Det blev ganska mycket musik! I julklapp fick jag bland annat en bok med låtar av min fru, de flesta i tvåstämmiga arr så att vi kan spela tillsammans. Själva spelandet var den bästa delen av julklappen!

Böcker har spelat stor roll under ledigheten, jag har passat på att läsa en hel del. Till exempel den otroligt fina Hjärta av jazz av Sara Lövestam! Kan varmt rekommendera den om du vill läsa en tänkvärd bok. Här är baksidestexten:

”Jag var bara en pojk första gången jag tog tåget till Stockholm, och det var nittonhundrafyrtiotvå.” Den rynkige mannen drar munnen till ett clownleende. Han heter Alvar Svensson, och en gång spelade han med Povel Ramel. På riktigt. Steffi Herrera går i Björkeskolan så lite som möjligt. Där är hon en horunge och drottningarna Karro och Sanja härjar fritt. Men i mp3-spelaren finns Povel Ramel, med snäll röst och ord som är roliga. Hon kan alla hans texter, nästan, och snart kan hon spela walking bass till de flesta av hans låtar. En dag när hon passerar ålderdomshemmet, hör hon välbekant musik strömma ut ur ett fönster… Alvars berättelse i rummet med vevgrammofonen är en vild jitterbugg på Nalen. Den är budcyklar på Stockholms gator, mörklagda fönster och flickor man knappt vågade titta på. Och så jazzen, som enligt vissa var värre än kriget. När den gamle mannens minnen kraschar rakt in i tonåringens verklighet, förändrar det båda deras liv.

Men det blev inte bara skönlitteratur, jag hittade också en fiolbok av Ruggiero Ricci på biblioteket. Han har en lite speciell approach till vänsterhanden, inte särskilt intressant för irländska låtar men spännande för klassiskt. Eller jazz!

Precis före jul beställde jag också en shruti box till mig själv, den kom i mellandagarna och förtjänar sitt eget inlägg så småningom. Om du är nyfiken får du googla så länge…

En kompis till mig har blivit ganska seriös på att lära sig durspel ordentligt. Vi har pratat massa durspel/dragspel och då blir man lätt lite durspel-curious. Åtminstone jag, som tycker det är roligt att nörda in mig på saker…

Det häftigaste med dragspel är nog att man kan kompa sig själv. Samma gäller förstås durspel också, även om de är lite mer begränsade. Irländsk musik är ju väldigt melodibaserad, så i de sammanhangen är det vanligast med durspel som lämpar sig för melodispel. Oftast stämda så att det är en halv ton mellan raderna, B/C eller C#/D är de vanligaste. Fördelen med dem (om jag har förstått rätt) är att alla toner finns (på någon rad). I andra sammanhang är det vanligare med kvintstämning – C/F, G/C, D/G osv. Man kan förstås spela irländskt på ett sådant också, men på de enklaste modellerna är det vissa toner som inte finns. Däremot är bas och ackord mer användbara.

På fiolen är det inte omöjligt att kompa sig själv, men det är svårt att få ett komp som är frikopplat från melodin. Man kan använda dubbelgrepp för att få fram ackord, eller antyda ackord, vilket många gånger räcker ganska långt. Man kan också kompa någon annan väldigt bra, antingen med stråke eller pizzicato. Sedan kan man förstås spela i vilken tonart som helst, eftersom alla toner finns. T o m toner mellan de vanliga halvtonerna, så man är inte låst till en tempererad skala. Det innebär faktiskt att man kan spela mer musikaliskt “rent” på fiolen än på många andra instrument. Men det innebär också att man måste vara lyhörd och anpassa sig efter andra instruments stämning och temperering.

Med durspel (och t ex flöjter) har olika traditioner har sina olika instrument. I olika delar av världen använder man olika stämningar. Men överallt finns fiolen, i princip utan variation. Visst finns det vissa traditioner som har alternativa stämningar, men på fiolen är ju det inte låst till konstruktionen. Det är bara stämma om.

Så även om fiolens konstruktion är ganska enkel (fyra strängar och en stråke) är det ett instrument med väldigt lite begränsningar. Du kan spela allt och lite till på den.

Ja, vad vill jag egentligen? Med fiolen, primärt, men kanske också med spelafela. När jag återupplivade den här gamla bloggen (egentligen bara adressen, eftersom jag har arkiverat alla gamla inlägg) så var det nog mest för att jag tänkte det kunde hjälpa mig att hålla spel-motivationen uppe. En form av accountability – även om jag tror att antalet läsare är… försvinnande litet. Kanske är det bara jag som ser det som hamnar här. Lite tycker jag ändå att den funkar så, för mig. Klart att det skulle vara skillnad om jag vet att det fanns många som läste och interagerade med inläggen, men det är inte det viktigaste. Så det lär puttra på.

Med fiolen då? Nu har det gått över tjugo år sedan jag började spela. Det jag vill nu är ungefär det jag ville då, åtminstone om man tänker på själva instrumentet. Visst var det ett antal år när jag trodde att musiken skulle ha en annan plats i min tillvaro än den har idag, men är fortfarande självklar och viktig för mig. Jag växlar också lite mer mellan instrument nu än jag gjorde då. Men fiolen är ändå det jag skulle välja om jag var tvungen. Så vad vill jag med den?

Låtar: Folkmusiken är onekligen mitt huvudsakliga område. Så låtarna är omistliga. Som folkmusiker kan man aldrig lära sig för många låtar. Jag kan många bra låtar (en del dåliga också), men den mest spännande låten är ju nästa låt. Jag vill fortsätta lära mig nya låtar!

Improvisation: Ett till område där man alltid kan fortsätta utvecklas. Improvisation i musik kan innebära väldigt mycket, från de små variationerna i en irländsk låt, till bluegrass- eller jazz-solon till totalt fri improvisation. Ibland är de små variationerna svårast att göra riktigt bra. Jag skulle gärna vilja bli bättre på att hitta på låtvariationer. Det hör inte riktigt hemma i en session, men det är en viktig del av irländsk folkmusik.

Teknik: Förstås. Grunden till allt. Även om man “bara” spelar folklåtar i första läget kan man utveckla tekniken. Sedan vill jag ju inte begränsa mig till det heller – jag drömmer fortfarande om att någon gång kunna spela Bachs Ciaccona! Kanske inte på en nivå som duger för publik eller ens kan kallas bra, men som är OK för mig.

Så jag nöter vidare. Några låtar här, några låtar där. Periodvis mer fokuserat tekniknötande. En session då och då. Roligt har jag nästan hela tiden!