spelafela

Det blev visserligen en session i januari, men sedan har det varit segt. Först blev jag rejält sjuk, en förkylning eller influensa som slog ut mig totalt i nästan två veckor. Sedan, när jag hade börjat känna mig hyfsat frisk igen, var vi till Kungsberget med familjen och jag lyckades knäcka ett revben i skidbacken… Eftersom vissa rörelser gör väldigt ont har jag inte vågat känna på fiolen och det dröjer nog ett tag till innan det blir av.

Trist!

Jag har haft en lång och skön ledighet över jul och nyår. Det blev ganska mycket musik! I julklapp fick jag bland annat en bok med låtar av min fru, de flesta i tvåstämmiga arr så att vi kan spela tillsammans. Själva spelandet var den bästa delen av julklappen!

Böcker har spelat stor roll under ledigheten, jag har passat på att läsa en hel del. Till exempel den otroligt fina Hjärta av jazz av Sara Lövestam! Kan varmt rekommendera den om du vill läsa en tänkvärd bok. Här är baksidestexten:

”Jag var bara en pojk första gången jag tog tåget till Stockholm, och det var nittonhundrafyrtiotvå.” Den rynkige mannen drar munnen till ett clownleende. Han heter Alvar Svensson, och en gång spelade han med Povel Ramel. På riktigt. Steffi Herrera går i Björkeskolan så lite som möjligt. Där är hon en horunge och drottningarna Karro och Sanja härjar fritt. Men i mp3-spelaren finns Povel Ramel, med snäll röst och ord som är roliga. Hon kan alla hans texter, nästan, och snart kan hon spela walking bass till de flesta av hans låtar. En dag när hon passerar ålderdomshemmet, hör hon välbekant musik strömma ut ur ett fönster… Alvars berättelse i rummet med vevgrammofonen är en vild jitterbugg på Nalen. Den är budcyklar på Stockholms gator, mörklagda fönster och flickor man knappt vågade titta på. Och så jazzen, som enligt vissa var värre än kriget. När den gamle mannens minnen kraschar rakt in i tonåringens verklighet, förändrar det båda deras liv.

Men det blev inte bara skönlitteratur, jag hittade också en fiolbok av Ruggiero Ricci på biblioteket. Han har en lite speciell approach till vänsterhanden, inte särskilt intressant för irländska låtar men spännande för klassiskt. Eller jazz!

Precis före jul beställde jag också en shruti box till mig själv, den kom i mellandagarna och förtjänar sitt eget inlägg så småningom. Om du är nyfiken får du googla så länge…

En kompis till mig har blivit ganska seriös på att lära sig durspel ordentligt. Vi har pratat massa durspel/dragspel och då blir man lätt lite durspel-curious. Åtminstone jag, som tycker det är roligt att nörda in mig på saker…

Det häftigaste med dragspel är nog att man kan kompa sig själv. Samma gäller förstås durspel också, även om de är lite mer begränsade. Irländsk musik är ju väldigt melodibaserad, så i de sammanhangen är det vanligast med durspel som lämpar sig för melodispel. Oftast stämda så att det är en halv ton mellan raderna, B/C eller C#/D är de vanligaste. Fördelen med dem (om jag har förstått rätt) är att alla toner finns (på någon rad). I andra sammanhang är det vanligare med kvintstämning – C/F, G/C, D/G osv. Man kan förstås spela irländskt på ett sådant också, men på de enklaste modellerna är det vissa toner som inte finns. Däremot är bas och ackord mer användbara.

På fiolen är det inte omöjligt att kompa sig själv, men det är svårt att få ett komp som är frikopplat från melodin. Man kan använda dubbelgrepp för att få fram ackord, eller antyda ackord, vilket många gånger räcker ganska långt. Man kan också kompa någon annan väldigt bra, antingen med stråke eller pizzicato. Sedan kan man förstås spela i vilken tonart som helst, eftersom alla toner finns. T o m toner mellan de vanliga halvtonerna, så man är inte låst till en tempererad skala. Det innebär faktiskt att man kan spela mer musikaliskt ”rent” på fiolen än på många andra instrument. Men det innebär också att man måste vara lyhörd och anpassa sig efter andra instruments stämning och temperering.

Med durspel (och t ex flöjter) har olika traditioner har sina olika instrument. I olika delar av världen använder man olika stämningar. Men överallt finns fiolen, i princip utan variation. Visst finns det vissa traditioner som har alternativa stämningar, men på fiolen är ju det inte låst till konstruktionen. Det är bara stämma om.

Så även om fiolens konstruktion är ganska enkel (fyra strängar och en stråke) är det ett instrument med väldigt lite begränsningar. Du kan spela allt och lite till på den.